Emil blir lime baklänges.
Jag såg att Emil klagat. Han tycker synd om sig själv för att hans vänner aldrig bloggar om honom. Inte kan jag vara den som är den och totalt ignorerar hans sorg över detta. Jag vet ju själv hur det känns. Förjävligt.
Jag började läsa Emils blogg -07, om jag minns rätt. När Jonna och jag bodde ihop, satt hon en kväll framför sin laptop och jag frågade vad hon läste. "Det är en snubbe som heter Emil, han är rolig som fan!". Jag var en aning skeptisk eftersom man, sorgligt nog, kan kolla runt på 374639390329237482926393 bloggar om dagen och tamefan inte hitta ett endaste inlägg som åtminstone får en att rycka till lite i mungipan. Ni bloggare är så jävla tråkiga. Men jag tänkte att, okej, jag kanske ska spana in den här bloggen. Kanske finns det hopp ändå... Jag läste ett par inlägg och blev fast. Det är inte ofta man finner en blogg där senaste inlägget får en att vilja gå igenom hela bloggens arkiv för att man desperat vill läsa mer. Jag blev ju lixom lite kär i denna blogg-Emil.
Jag fortsatte att läsa och han började läsa min blogg också. En dag kikade jag på ett Facebook-event jag blivit inbjuden till. Min kompis Lollo skulle ha fest. Vem tror ni jag ser på attending-listan om inte... ja. Jag blev nästan nervös. Det var ju lixom Emil. Sveriges bästa bloggare, enligt mig. Fuck Blondinbella, här snackade vi om en mästare. När vi väl träffades på festen fick jag klart för mig att han var lika skön IRL som i bloggen. Ni vet, snabba repliker, dryg och cynisk. Charmig som fan. Resten är historia.
Ibland utnyttjar Emil mig. Inte sexuellt, vilket eventuellt skulle vara trevligt. Nä, han utnyttjar min lägenhet. Då och då får man ett halvsmörigt (men alltid grammatiskt korrekt) sms klockan 03.05 när han varit ute på krogen och inte orkar ta sitt fulla ass hem till Värmdö mitt i natten. Ibland svarar jag, ibland inte. Man måste lixom sålla lite, så att han inte kan ta sovplatsen här för given. När han väl får sova över ligger han och mumlar filosofiska teorier i ens öra, fastän han vet att man ska upp och jobba om 2 timmar. Dock kan jag stå ut med det. Bara för dig, Emil. Kom ihåg det.
Skulle Emil sluta blogga skulle jag säga RIP till bloggvärlden. Då finns det inget ljus i mörkret kvar. Inget liv på jorden, ingen ost på hamburgaren. Kom-tillbaka-kampanjer skulle startas och vi skulle tvingas bära ännu ett jävla band på jackan. Undrar vilken färg det skulle vara. Låt det aldrig hända. Peace.
Jag började läsa Emils blogg -07, om jag minns rätt. När Jonna och jag bodde ihop, satt hon en kväll framför sin laptop och jag frågade vad hon läste. "Det är en snubbe som heter Emil, han är rolig som fan!". Jag var en aning skeptisk eftersom man, sorgligt nog, kan kolla runt på 374639390329237482926393 bloggar om dagen och tamefan inte hitta ett endaste inlägg som åtminstone får en att rycka till lite i mungipan. Ni bloggare är så jävla tråkiga. Men jag tänkte att, okej, jag kanske ska spana in den här bloggen. Kanske finns det hopp ändå... Jag läste ett par inlägg och blev fast. Det är inte ofta man finner en blogg där senaste inlägget får en att vilja gå igenom hela bloggens arkiv för att man desperat vill läsa mer. Jag blev ju lixom lite kär i denna blogg-Emil.
Jag fortsatte att läsa och han började läsa min blogg också. En dag kikade jag på ett Facebook-event jag blivit inbjuden till. Min kompis Lollo skulle ha fest. Vem tror ni jag ser på attending-listan om inte... ja. Jag blev nästan nervös. Det var ju lixom Emil. Sveriges bästa bloggare, enligt mig. Fuck Blondinbella, här snackade vi om en mästare. När vi väl träffades på festen fick jag klart för mig att han var lika skön IRL som i bloggen. Ni vet, snabba repliker, dryg och cynisk. Charmig som fan. Resten är historia.
Ibland utnyttjar Emil mig. Inte sexuellt, vilket eventuellt skulle vara trevligt. Nä, han utnyttjar min lägenhet. Då och då får man ett halvsmörigt (men alltid grammatiskt korrekt) sms klockan 03.05 när han varit ute på krogen och inte orkar ta sitt fulla ass hem till Värmdö mitt i natten. Ibland svarar jag, ibland inte. Man måste lixom sålla lite, så att han inte kan ta sovplatsen här för given. När han väl får sova över ligger han och mumlar filosofiska teorier i ens öra, fastän han vet att man ska upp och jobba om 2 timmar. Dock kan jag stå ut med det. Bara för dig, Emil. Kom ihåg det.
Skulle Emil sluta blogga skulle jag säga RIP till bloggvärlden. Då finns det inget ljus i mörkret kvar. Inget liv på jorden, ingen ost på hamburgaren. Kom-tillbaka-kampanjer skulle startas och vi skulle tvingas bära ännu ett jävla band på jackan. Undrar vilken färg det skulle vara. Låt det aldrig hända. Peace.
Nittiotalet, I fucking love you.
Fattar ni hur längesen 90-talet var egentligen? Det började lixom för 20 år sedan, ändå känns det inte så långt bort. 90-talet måste bara vara det mest fantastiska decenniet. Allt hände verkligen då. Backstreet Boys, MS-DOS på en mörkgrå pc, 8-bitars Nintendo och Sökarna på VHS. Man måste bara älska't.
Det bästa som hände mig på 90-talet var alla de somrar jag åkte på kollo. Jag åkte alltid med min kompis Helle till Sanda sommargård utanför Strängnäs. Om ni inte har varit på kollo, skitungar, så borde ni känna en så otroligt stor sorg över vad ni gått miste om i era små liv. Ni snackar om discon i skolans matsal. Jag snackar discon i pingishuset! Fattar ni skillnaden, eller? Det går inte att jämföra med någonting, det var storslaget och helt äckligt episkt! Discona slutade alltid med att vi tjejer stod i en tretton meters kö för att få tungrulla Philippe (vila i frid, sötis). Det var han som var kung. Med sina mörkbruna italienarögon och sin styva tuppkam charmade han häcken av oss småbrudar. Men ingen av oss fick ha Philippe för sig själv, här var det solidaritet som gällde. Dagen efter klottrade vi ned vår kärlek till honom på utedassets väggar. Jag undrar om det vi skrev finns kvar där än idag.
Jag växte upp i ett radhus i Ormkärr. Under en tid var mitt och mina kompisars tidsfördriv att gå genom skogen bort till järnvägsspåret. Där satt vi, berusade av adrenalin, på en stor sten bara någon meter ifrån tågspåret där x2000 susade förbi någon gång i timmen. Vi visste att det vi gjorde var farligt, och att våra föräldrar skulle ge oss veckor av utegångsförbud om de visste vad vi höll på med. Men det var det som var så spännande. En dag hittade vi några benknotor på spåret och vi samlade ihop dom och jag gick hem och gömde dom i en byrålåda. Vi kom aldrig riktigt fram till vad för slags djur de kom ifrån, kanske var det en katt.
En av de bästa grejerna med 90-talet var ju ändå musiken. Jag och min kompis Sara hade en crush på Madonna och efter skolan gick vi alltid hem till mig, käkade rostad formfranska med honung och lyssnade på Erotica-skivan på högsta volym. Madonna sjöng om saker vi då inte visste vad de verkligen betydde. Vi visste bara att vi ville bli som hon och få uppleva de saker hon sjöng om. Men min största idol var såklart Michael Jackson. Under en tid var jag så besatt av honom att jag satt och lipade framför Oprah-intervjun och önskade så innerligt, SÅ innerligt, att han skulle bli min någon dag.
Så många minnen, både lyckliga och ångestfyllda. Och alla vänner som nu försvunnit ut i livet, vi som aldrig kommer att ses igen. Jag glömmer inte.
Det bästa som hände mig på 90-talet var alla de somrar jag åkte på kollo. Jag åkte alltid med min kompis Helle till Sanda sommargård utanför Strängnäs. Om ni inte har varit på kollo, skitungar, så borde ni känna en så otroligt stor sorg över vad ni gått miste om i era små liv. Ni snackar om discon i skolans matsal. Jag snackar discon i pingishuset! Fattar ni skillnaden, eller? Det går inte att jämföra med någonting, det var storslaget och helt äckligt episkt! Discona slutade alltid med att vi tjejer stod i en tretton meters kö för att få tungrulla Philippe (vila i frid, sötis). Det var han som var kung. Med sina mörkbruna italienarögon och sin styva tuppkam charmade han häcken av oss småbrudar. Men ingen av oss fick ha Philippe för sig själv, här var det solidaritet som gällde. Dagen efter klottrade vi ned vår kärlek till honom på utedassets väggar. Jag undrar om det vi skrev finns kvar där än idag.
Jag växte upp i ett radhus i Ormkärr. Under en tid var mitt och mina kompisars tidsfördriv att gå genom skogen bort till järnvägsspåret. Där satt vi, berusade av adrenalin, på en stor sten bara någon meter ifrån tågspåret där x2000 susade förbi någon gång i timmen. Vi visste att det vi gjorde var farligt, och att våra föräldrar skulle ge oss veckor av utegångsförbud om de visste vad vi höll på med. Men det var det som var så spännande. En dag hittade vi några benknotor på spåret och vi samlade ihop dom och jag gick hem och gömde dom i en byrålåda. Vi kom aldrig riktigt fram till vad för slags djur de kom ifrån, kanske var det en katt.
En av de bästa grejerna med 90-talet var ju ändå musiken. Jag och min kompis Sara hade en crush på Madonna och efter skolan gick vi alltid hem till mig, käkade rostad formfranska med honung och lyssnade på Erotica-skivan på högsta volym. Madonna sjöng om saker vi då inte visste vad de verkligen betydde. Vi visste bara att vi ville bli som hon och få uppleva de saker hon sjöng om. Men min största idol var såklart Michael Jackson. Under en tid var jag så besatt av honom att jag satt och lipade framför Oprah-intervjun och önskade så innerligt, SÅ innerligt, att han skulle bli min någon dag.
Så många minnen, både lyckliga och ångestfyllda. Och alla vänner som nu försvunnit ut i livet, vi som aldrig kommer att ses igen. Jag glömmer inte.
Mamma försöker övertyga.
Mamma: Klart du ska ha en iPhone!
Jag: Alltså, jag vet inte om jag behöver en iPhone egentligen.
Mamma: Nä, men förr i tiden behövde man ju inte telefoner alls, då gjorde man såna där röksignaler.
Jag: Alltså, jag vet inte om jag behöver en iPhone egentligen.
Mamma: Nä, men förr i tiden behövde man ju inte telefoner alls, då gjorde man såna där röksignaler.
Morgontanke.
Har ni någonsin funderat på hur många människor i Sverige som ligger döda i sina lägenheter utan att någon vet om det? Det måste ju vara minst ett tiotal i alla fall som nu, i skrivande stund, legat där i mer än en månad. Hur går man som människa egentligen vidare med vetskapen att ens granne har legat död så länge? Och tänk om man haft sin säng vägg i vägg med grannens säng, och att denne har dött i sömnen. Där har man på kvällen legat tryggt i sin bädd och funderat på allt och ingenting, utan att veta att det pågått en föruttnelseprocess bara någon meter ifrån en.
Inget gör väl en så glad på morgonkvisten...
...som när man blir frågad om leg för att köpa en Redbull? Jo, en sak faktiskt. När kassörskan läser fel på legget och tror man är född 1993 och nekar en att köpa. Hahahaha!
Det är så jävla svårt.
Så svårt att komma hem full och inte skriva något om dig. Vet du hur mycket energi det tar av mig att bry mig om dig som jag gör? Så mycket stolthet jag måste svälja varje gång vi ses? Det enda jag någonsin behövt av dig är ett rakt svar men jag vet att jag aldrig kommer att få det och jag vågar aldrig fråga dig om ett heller för du är egentligen inte skyldig mig det. Du älskar när jag bryr mig om dig, klart du inte vill att jag ska sluta. Och jag kommer aldrig sluta göra det heller, du är för speciell. I alla fall just nu. Sluta vara du. Sluta locka mig till dig, snälla. Du vet att jag inte kan stå emot fast jag måste.
13
Nu ska jag kolla på ett avsnitt av Glappet. Kommer ni ihåg den serien? Gör ni inte det är ni antagligen små snorungar som borde veta hut.
Ajuste, var ju och postade iPhonen tillbaka till Telenor. 180 jävla spänn gick portot på. Bajs, va? Passade på att posta ett brev om utträde ur kyrkan också så man kommer ju ändå spara in kronorna på det sättet. Det är fan tusenlappar per år det handlar om! Tänk vad skönt det kommer kännas att istället kunna ge de där pengarna till en institution som inte fördömer homosex eller tror att ormar kan prata.
Ibland när Pita och jag har tråkigt på krogen brukar vi leka religiösa. Då sätter vi på oss en slöja och sjunger klagosånger om livet. Ni borde prova nångång, ni med.
Ajuste, var ju och postade iPhonen tillbaka till Telenor. 180 jävla spänn gick portot på. Bajs, va? Passade på att posta ett brev om utträde ur kyrkan också så man kommer ju ändå spara in kronorna på det sättet. Det är fan tusenlappar per år det handlar om! Tänk vad skönt det kommer kännas att istället kunna ge de där pengarna till en institution som inte fördömer homosex eller tror att ormar kan prata.
Ibland när Pita och jag har tråkigt på krogen brukar vi leka religiösa. Då sätter vi på oss en slöja och sjunger klagosånger om livet. Ni borde prova nångång, ni med.